onsdag 27 februari 2013

Fullt upp

I slutet av förra veckan var jag på intervju för arbete i Stockholm, det ena jobbet har jag nu fått och tackat ja till. Nu skall vi ta och sälja vårt fina radhus här i stan och sen ska vi på något sätt lyckas med konststycket att fixa boende i Stockholm. Som synd är för oss så har man ju stramat upp reglerna för bolån så det blir lite knivigt men vi kommer nog ro hem det tillslut, men vi kommer få jobba på att få allt att gå i lås.  Drömmen vore ju att få en lägenhet via SKB, men vi får se om det löser sig. Innan vi har ordnat med allt så kommer jag vara ganska frånvarande på bloggen då detta kommer att ta upp majoriteten av min tid.

tisdag 19 februari 2013

Pyssel

Jag kan bli smått insnöad när jag väl börjar med någonting. Sen 2007 scrappar jag och det kan jag försjunka djupt i, så pass att jag glömmer tid och rum. När maken undrar om jag skall komma och lägga mig snart så hummar jag lite och sen fortsätter jag... När jag tittar på klockan nästa gång kan två, tre timmar förflutit utan att jag märkt det.

Nu har det sugit i pysseltarmen ett tag och jag hittade en ugglemössa på Ravelry.com som minimonster tokälskade vid första ögonkastet. Dock tvekade jag lite, visst kan jag virka men jag har aldrig försökt mig på att virka från beskrivning och dessutom en på engelska. Sen hade jag ju faktiskt inte nåt bra garn hemma, det jag hade vet jag att minimonster tycker kliar och mamma har lovat mig garn när jag kommer upp till helgen. Men jag kunde inte hålla mig så igår kväll drog jag fram virknål och kliigt garn och började på en mössa till lillskrot. Som så många gånger innan när jag börjar med något så försvann tid och rum och plötsligt hade jag virkat färdigt halva mössan, resten avslutade jag idag. Tack vare några YouTube filmer och blogg inlägg så lyckade jag lista ut vad jag skulle göra och jag är riktigt nöjd med slutresultatet. Nu funderar jag bara på vad jag skall ta mig för härnäst eftersom att jag väntar på garn för att kunna sticka klart min halsvärmare.
Men så här blev i alla fall min ugglemössa.


Lillskrot i sin ugglemössa 130219
Andra verkar också ha gillat resultatet eftersom att jag fått beställning på en mössa och jag gör gärna en eftersom att den var så lätt att göra. Vill du också göra en så hittar du den här.

söndag 17 februari 2013

Bully

Har precis sett dokumentären Bully och det första jag vill säga dig som läser detta är:
HAR DU INTE SETT DEN SÅ GÖR DET NU!!!
I skrivandets stund så finns den tillgänglig i 9 dagar till på SVTplay. Här hittar ni dokumentären.

Jag ömsom grät, ömsom skällde på oförstående vuxna, jag ville krypa in i filmen och krama barnen och deras familjer. Säga att jag förstår deras smärta, att jag har varit där själv, själv umgåtts med tanken på att bara avsluta allt för att slippa känna mig oälskad och osedd, men idag sitter jag här i högsta grad levande, har en fin familj, goda vänner och vet att jag ÄR värdefull. Jag har dagar när jag fortfarande tvivlar men i grunden vet jag ändå att jag förtjänar att finnas här, jag har också ett värde.

För min del kan jag nog delvis faktiskt tacka min familj för att jag hemifrån fått med mig en god självkänsla. Jag har i stor grad slutligen ändå kunnat borsta av mig de vassa kommentarerna, slagen etc. Jag har dessutom haft vänner även om de inte alltid vågade stå upp för mig när det begav sig, jag har har valt att förstå och förlåta för det är inte så jäkla enkelt. Man är livrädd för att själv hamna i skottlinjen och ser gärna till att hålla sig på rätt sida om den där smala smala linjen som avgör om man blir utsatt eller ej. Jag har själv stått på "rätt" sida den linjen och inte vågat gå emellan av rädsla för att jag skulle bli utsatt istället.

Att mina vänner inte vågade stå upp för mig alla gånger kunde jag förstå, det som sved var vuxenvärldens svek, som den gången när det stod tre lärare i korridoren medan jag fick uppleva att hur det är att få sitt huvud nedtvingat genom att någon bryskt tar tag i håret på vardera sida huvudet och hur denna någon sedan försöker att knäa dig i ansikte, och dessa tre vuxna människor valde att titta och andra hållet och låtsas att inte se vad som hände. Hur det sedan när jag och den som gjorde detta sedan kallades in för samtal med min klassföreståndare och hans stödlärare fick skulden lagd i mitt knä av min klassföreståndare. Hur då kanske du undrar, jo genom att hennes respons på "men hon är ju så kaxig" som förklaring på varför detta inträffat var "jo Ulrika du kan ju faktiskt vara ganska kaxig". För mig kommer hans stödlärare alltid vara en hjältinna då hon försvarade mig och sa "Men om det är någon som är kaxig så är det ju N, ger det folk rätt att slå honom då?".

I dokumentären var det ett av barnen som sa att mobbingen hade gått så långt att han skulle vilja bli mobbare så skulle han slippa bli utsatt. Jag förstår honom, jag har också sett det hända, hur den som tidigare varit offret vänt och blivit förövaren. Jag förstår det, jag kan också förlåta det för att jag väljer att se dem som fortsatta offer. Dessutom tror jag inte att det gagnar mig själv att jag går och bär på agg mot personer för saker de gjorde i låg/mellan och -högstadiet. Jag hoppas bara att dessa rädda och ledsna personer har vuxit och kunnat se vad de själva varit en del av i ett annat ljus och liksom jag vågat lägga det bakom sig utan att för den skull glömma och låtsas som det aldrig hänt.

Vad gör man då åt mobbing? Jag tror att ett första steg är att arbeta med attityder, dels hos barn/ungdomar men speciellt hos vuxna som arbetar inom skolvärlden. Vi måste lyfta strukturer, vi måste våga se att våra egna barn inte bara behöver vara offer utan lika gärna kan vara förövare, vi måste våga prata med våra barn, vara positiva förebilder och lära våra barn acceptans för det som inte är som de är vana vid. Jag tror att det är farligt att slänga sig med kommentarer som t.ex. flickor kan ju bara leka två och två eller ja pojkar är ju pojkar, det cementerar dåliga synsätt. Vi måste våga se att vi är banne mej inte bättre än våra barn, mobbing förekommer i vuxenvärlden också.

Det finns ingen universallösning på problemet men jag hoppas att vi under min livstid kommer komma närmare en mer förstående värld där folk inte är så rädda, men tyvärr känns det inte så just nu, inte när jag ser vad som händer på nätet och i min omvärld. Tyvärr tror jag mänskligheten har lång väg kvar att vandra.