måndag 14 november 2011

Prioriteringar

Hur ofta städar du hemma? Jag dammsuger ungefär var tredje dag på nedervåningen. Det är ju så att har man småbarn och hund så tycks damm, grus och löv vara något av ett måste inomhus. Men när det kommer till att torka golven skall jag i ärlighetens namn säga att det inte är vare sig min eller makens starka sida. Det blir väl max en gång i månaden som det görs, så när jag torkar våra golv är jag alltid sjukt nöjd med mig själv i efterhand eftersom att jag på skurvattnets färg kan se att mitt hårda arbete gjort skillnad.

Jag väljer att se vårt återhållsamma golvskurande som att vi prioriterar annat nämligen att hänga med vår dotter och varandra när vi är lediga. Dessutom så väljer jag att tro på tesen att den moderna människan är för renlig och att det är därför allergier och astma ökar, så blir vår dotter allergiker så kommer jag inte ta på mig skulden för jag har gjort mitt yttersta för att hålla hemmet lagom skitigt för att förebygga allergier.

Men till och med jag har mina begränsningar så när dottern hällde ut ett glas saft på vardagsrumsgolvet som efter att vi torkat upp saften resulterade i det spännande resultatet att man fastnade i golvet när man försökte gå över det så fick jag ett ryck och dammsög och torkade golven här hemma. Trots att jag dammsög i fredags och vi inte varit hemma i helgen så låg löv, grus och hundhår i drivor längs väggarna. Men nu är det rent och att torka golven var nog behövligt av skurvattnets färg att dömma när jag torkat klart.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hellre en duva i lera än en lerig duva

Helgen som passerade var vi i Stockholm och firade min kära mamma och mosters 60-årsdag. När vi ändå var där passade jag på att utnyttja makens julklapp från i julas så den inte frös inne.

Maken hade köpt en upplevelsepresent via liveit.se och jag skulle få skjuta lerduvor. Sagt och gjort så strax efter åtta i lördags satte jag och maken oss i bilen och begav oss till en skjutbana strax norr om Norrtälje. Där skulle sedan jag och sex andra göra vårt bästa för att pricka så många som möjligt av 25 lerduvor vardera.

Jag fick en insikt medan jag stod där på skjutbanan och lyssnade på instruktören. När jag befinner mig utanför min "comfort zone" så blir jag butter och trulig och går in i ett sjukt negativt läge. Maken försökte putta fram mig när det var dags att börja skjuta men jag väste några väl valda ord till honom med innebörden att han gjorde bäst i att låta bli det och att detta var en usel idé eftersom att jag ändå skulle vara sämst. Sen stod jag stilla och sura tills jag var tvungen att gå fram och ta en bössa och testa att skjuta. Stora vapen är helt uppenbart inte gjorda för små kvinnor med byst... därmed lyckades jag med att lägga bössan fel och ge mig själv ett vackert minne av äventyret, tur att vissa minnen bleknar fort :). Men mot slutet hade jag börjat komma överens med vapnet och nu skulle jag kunna tänka mig att testa igen.



- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 3 november 2011

Rabalder i kommunen

Ska vi tala allvar? Just nu känner jag mig som en dålig morsa, inte så att jag inte tagit hand om min dotter, det är inte det. Nä men just nu genomför vår kommun en skolstruktursutredning. Det är min dotters framtid det handlar om och ändå har jag inte tagit mig tiden att sätta mig in i vilka förslag tjänstemännen i kommunen har lagt fram för våra politiker Inte förens idag i alla fall.

Positivt som jag ser det är att man äntligen försöker ta tag i det varje år återkommande problemet med platsbrist på kommunens förskolor. År efter år har kommunen öppnat slussavdelningar i väntan på permanenta förskoleplatser för ett antal barn. Vilken kvalitet har dessa barn fått på sin barnomsorg? Hur blir det med kontinuiteten kan man ju fråga sig och jag vet att det är många föräldrar som ställt sig själva och kommunen dessa frågor. Dessutom så ökar antalet förskoleplatser i "vår" halva av stan. Ända sedan vi ställde lilla E i barnomsorgskö har vi fått veta att utsikterna att få plats i den här halvan av stan har varit mörka eftersom att det är sån brist på förskolor här. Lilla E går i dagsläget på en förskola som vi inte ens hade placerat henne i kö till och vi står sedan 1½ år i omplaceringskö. Jag är till skilland från många andra föräldrar inte särskilt orolig för att utöka antalet avdelningar på förskolorna, snarare tror jag faktiskt att man kan vinna mycket på detta. Man kan gå ihop om större inköp, man kan bygga upp t.ex. en ateljé som alla avdelningar kan utnyttja där man har resurser som aldrig hade gått att få till på en liten förskola.

Däremot kan jag faktiskt hålla med föräldrar i kransorterna i kommunen att fokus har försvunnit från en levande landsbygd. På förslag ligger att man lägger ned förskolan i Sjötorp och att de barns om går där flyttas till förskolan i Lyrestad. Det är ett avstånd på 7,5km mellan dessa förskolor, det låter kanske inte mycket men för en person som exempelvis inte har körkort eller tillgång till bil är det väldigt långt, särskilt eftersom att det är omöjligt att åka buss emellan orterna utan då skall man ta sig med buss till Mariestad och sedan till Lyrestad. Rimmar illa ur barnperspektiv, föräldraperspektiv och miljöperspektiv tycker jag.

När det kommer till skolorna har åsikter om det förkastliga i att göra större skolor förts fram. Jag som själv har gått i skolor som om jag inte missuppfattat det helt ligger i storleksordning med de som nu förespråkas i utredningen ser inte detta som något problem. Jag upplevde inte att min låg och mellanstadieskola var otrygg för där fanns det alltid personal ute på rasterna. Jag upplevde dock min högstadieskola som mer otrygg och det handlade mer om bristen av vuxennärvaro samt bristen på vuxeningripanden när de vara närvarande vid olika incidenter snarare än om mängden elever. Även på denna front ser jag samordningsvinster.

Det jag saknar i den utredning som lagts ut på kommunens hemsida för oss invånare att läsa är miljökonsekvensanalys, hälsokonsekvensanalys samt en djupare förklaring i de ekonomiska vinsterna på det framlagda förslaget, jag tror att om dessa delar var med skulle kanske mottagandet bland kommunens invånare bli annorlunda.

MEN jag förvånas fortfarande över att våra politiker totalt säger nej till skattehöjningar... sanningen är att våra kommun inte gått plus mer än 7 år de senaste 20 åren. Uppenbarligen räcker ju inte våra skattemedel till att bedriva den verksamhet kommunen är satt att driva. Jag ser inget fel i att betala skatt när det går till vår kommunala verksamhet. Som det är har vår kommun inte ens pengar till att avlägsna löv från vägbanorna eller ploga innan årskiftet om det skulle komma snö. En stilla tanke är bara, vad kommer det kosta när det börjar komma in skadeståndskrav från folk som skadat sig när de halkat på blöta löv på gångbanorna, trampat snett för att de inte sätt håligheten i gångbanan för den var täckt av löv.

tisdag 1 november 2011

Back to my old self

Inom mig bor det en rödhätta... de som verkligen känner mig att jag i grunden har rödhättans temperament även om jag naturligt inte är rödhårig. Eller i och för sig vem sjutton har bestämt att det bara är rödhåriga som har temperament? Skit samma jag känner mig i alla fall i själ och hjärta som rödhårig. Redan i gymnasiet började jag färga håret regelbundet till en röd nyans, då med henna. När jag pluggade data och var allmänt oregerlig så övergick det till att få en mycket mycket syntetiskt röd färg hos frissan, mindre lyckat men jag trivdes. Nu efter ca 7 år utan röda hår så är jag tillbaka i det röda och jag känner mig hemma. Det här är jag helt enkelt. Ni kan själva jämföra bilderna, tagna samma dag (d0ck osminkad på den övre). Jag kommer bli en kulturtant med rödfärgat hår, kläder från Gudrun Sjödén (som för övrigt är galet snygga) som lyssnar på P1 dagligen. Hmmm vänta nu det är ju bara kläderna från Gudrun Sjödén som saknas då ju.